”Slutet på sommaren” – välspelad hemvändarthriller efter Anders de la Mottes roman (2025)

• Fredrik Sahlin Text

Hemvändartemat är en invasiv intrig-art som sakta men säkert tagit över den svenska deckarfloran. Som frekvent krimläsare ryggar jag reflexmässigt för en baksidestext om en huvudperson som flytt sin bygd men kommer tillbaka många år senare, och nystar i ett gammalt brott som har får bäring på nuet.

Anders de la Motte, författaren som producerar välsnidade deckare med överljudsfart (jag gillar hans bokserie om polisen Leo bäst ), lyckades faktiskt skapa trovärdigt liv i ovanstående slitna premiss i ”Slutet på sommaren”. Men så är det kanske snarare ett drama än krim. En tragedi om trasiga barn som blir trasiga vuxna.

Filmatiseringen landar först i Stockholm där psykologen Vera (Julia Ragnarsson) leder gruppterapisamtal i sorgebearbetning. Hon är själv märkt av en barndom på den skånska landsbygden där mamman tog livet av sig, strax efter det att Veras lillebror Billy försvann – och aldrig återfanns. Vid ett samtal dyker det upp en kille som Vera tror kan vara Billy och hon blir besatt att lösa hans och familjens gamla traumatiska gåta.

Berättelsen rör sig friktionsfritt mellan olyckssommaren 1983 och filmisk nutid, 20 år senare (några av tidsövergångarna är riktigt snygga). Veras rotande i dåtiden väcker så klart motstånd men hon ger sig inte, biter sig fast som en ovanligt enveten igel, suger sanningen ur historien och byn, raserar dess inofficiella hierarki.

Den svenska film- och tv-världen verkar också ha gått i gruppterapi – för sin svåra dialektfobi. Fram till helt nyligen var det ju rikssvenska som gällde, detta oavsett om upphovspersonerna värnade den lokala trovärdigheten i verkets alla andra aspekter.

Men det har blivit tydlig bättring på den fronten. Den konceptuerande regissören Jens Jonsson, med team, tar det ett steg till i ”Slutet på sommaren”. Här låter man Vera prata stockholmska i huvudstaden men så fort hon närmar sig hembygden tar skånskan över, precis så som det kan vara med utflyttat folk. Snyggt. Här finns också en psykologisk poäng, man kan ju tänka sig att Vera medvetet har trängt undan dialekten samtidigt med de onda minnena från uppväxten.

Den här omsorgen om detaljer återkommer i såväl produktionsdesign som dialog och skådespel. Torkel Petersson är plågsamt övertygande som småstadspatriarken Harald – byns ”starke man” som har ett lortigt finger i allt som sker. De många etablerade och välspelande aktörerna (Simon J Berger, Vilhelm Blomgren och många till) får tonsäkert stöd i mindre kända sådana, där Lars Schilken (som Veras pappa Ebbe) imponerar extra mycket.

Men som många (de flesta?) serier är ”Slutet på sommaren” lite för lång, stoffet räcker inte riktigt till för att fylla ut de nästan sex timmarna, vilket ger en del omtag i berättelsen. Främst gäller det nämnda motståndet från familj och by, som vevas några gånger för mycket. Veras såriga kk-förhållande med en tidigare patient känns också onödigt och dess dramaturgiska funktion övertydlig men annars borde strömningstjänsten Sky Showtime vara nöjd med sitt second hand-fynd.

Konkurrenten Viaplays omvittnat usla ekonomi tvingade dem inte bara att sälja den egna produktionen ”Ronja Rövardotter” till Netflix, man avyttrade även den här prestigesatsningen. Gladast av alla är nog ändå ymnighetshornet Anders de la Motte, vars bokserie ”Morden på Österlen” snart också kommer att dyka upp på tv-skärmen, och fler adaptioner lär vara på ingång.

Nicholas Wennö: Här är bästa strömningstipsen inför storhelgerna

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin